Den vildaste upplevelsen!

På fredagskvällen känner jag de första svaga värkarna när jag håller på att natta min (nu) mellersta dotter på 3,5 år. Jag är i vecka 39+5, och vid båda mina tidigare förlossningar har jag gått över tiden, så jag kan nästan inte förstå om det redan är på gång nu.

Jag går upp och berättar för min man, Jannick, att det håller på att hända något funky i min kropp, men vi avvaktar lite, eftersom vi ju också har hört att sådana där tredje­gångs­förlossningar kan vara lite luriga. Tredje­gångs­förlossningar kan vara lite luriga, men vi ställer ändå in oss på en eventuell förlossning, så runt kl 21 lägger jag min äldsta och Jannick åker till Netto efter chips, juice och druvsockertabletter. Värkarna är vid det här laget 20–30 sekunder långa och det är 6–8 minuter mellan dem.

Jag tar en lång, varm dusch och runt 23.30 kontaktar vi mina föräldrar, som ska komma och passa flickorna. De har åkt till sommarstugan på Fur på eftermiddagen, så de har en liten färjetur och två timmars bilresa framför sig. De kommer med färjan kl 24 och är på väg.

Mina värkar börjar ta i, men jag kan vara kvar i dem – jag räknar mina andetag och kan på så sätt hålla koll på när värken toppar och klingar av igen. Jannick tar sig en tupplur på soffan och jag lyckas också slumra till mellan värkarna. Jag jobbar själv med värkarna i ett par timmar, då är de ungefär 45 sekunder långa med 5–6 minuters mellanrum. Jag växlar mellan att sitta på pilatesbollen och att ligga på knä över soffans schäslong.

Runt 2-tiden kommer mina föräldrar, och går raka vägen ner och sover med tjejerna. Jag går under duschen igen i en halvtimme, och nu verkar sammandragningarna verkligen dra i tänder, men jag har väldigt bra koll på andningen så jag kan fortfarande vara i dem. Meen jag tänker också att nu måste det vara dags att ringa barnmorskan.

Det passar att Jannick vaknar när jag kommer upp, och 02.56 ringer vi barnmorskan. Telefonen besvaras av barnmorskan som jag har haft nästan alla mina konsultationer med och jag är helt enkelt så glad att det är hon som jag ska föda barn med. Värkarna varar nu i ca 45 sekunder och skiljer 5-6 minuter och vi pratar lite om hon ska gå till förlossningsavdelningen och få skrattgas. Jag minns inte vad vi hittar på, men hon beställer en taxi i alla fall, och kommer dit så fort hon kan. Medan vi väntar gör Jannick sig redo att blåsa upp födelsekärlet och fylla det.

Under tiden vaknar min mamma och kommer in till oss i vardagsrummet. Jag sitter på soffans schäslong medan Jannick blåser upp poolen, och där tar jag några värkar medan min mamma trycker hårt mot ländryggen.

Det känns riktigt bra, men plötsligt kommer sammandragningarna lite snabbare än vad de gjorde precis innan. Jag går ner på knä framför schäslongen igen och säger mellan värkarna till Jannick att jag inte når den baljan. Lillasyster kommer snart. Först förstår han inte riktigt varför jag säger så, och försöker övertyga mig om att vi lätt kan få den fylld, men han ändrar sig snabbt när han i nästa sekund hör mig flämta mig igenom den första presssilen . Klockan 03.28 ringer jag barnmorskan igen och säger att hon måste komma NU, men som tur är är hon precis i trappan!

Jannick sätter sig framför mig i soffan, och jag lägger en kall trasa på pannan samtidigt som jag flämtar mig igenom några klämningar. Jag är på något sätt helt klar i huvudet, och har som tur är några sköna pauser mellan sammandragningarna. JAG KAMPAR SVETTS. Det är så svårt att flämta under sammandragningar, istället för att trycka på. Min mamma väcker min pappa som är överförlossningsläkare OM min lillasyster skulle komma före barnmorskan.

Klockan 03.40 kliver barnmorskan in genom dörren. Jag ropar till henne att jag har krystvärkar, och hon säger åt mig att bara följa med och trycka på. När jag trycker på under den första värken går vattnet i en enorm fors. Det är en så jävla stor befrielse. Det tar mig 2 eller 3 krystvärkar till, och klockan 03.48 tar jag själv emot lilla Freya.

Jag kommer upp och lägger mig i soffan, där moderkakan föds. Jag blir undersökt (den första och enda inre undersökningen), och det finns inga bristningar. Vid fem–halv sex-tiden blir mina stora tjejer väckta och kommer upp och hälsar på sin nya lillasyster, och Freya blir mätt och vägd. 3900 g och 50 cm ren kärlek.

Jag hade inte kunnat önska mig en bättre förlossning, och även om det ett ögonblick var tveksamt om barnmorskan skulle hinna fram, kände jag mig inte otrygg eller något alls. Den mest omvälvande upplevelsen i mitt liv!