Eyajohannas hemförlossning

Av Eyajohanna Emmelin Korch Saxe
En och en halv vecka före förlossningen höll jag på att bli tokig. Jag kämpade verkligen med att lita på mina känslor och min kropps många signaler. Jag sökte stöd och råd hos min barnmorska och min doula.

Hela Under graviditeten hade jag haft en stark känsla av att jag skulle föda i slutet av oktober och ju närmare tiden kom desto fler tecken var det på att det nog skulle ske. Precis en vecka innan lillebror kom till världen hade jag regelbundna kraftiga förvärkar i fyra timmar på natten. Men plötsligt stannade värkarna av och vi somnade igen vid 5-tiden. Helt förvirrad och besviken vaknade jag på fredagsmorgonen och tyckte att allt var riktigt dumt.

Jag bestämde mig för att helt släppa föreställningen och förväntningen om att jag skulle föda före beräknat datum den 3/11. Jag gjorde planer med väninnor och bokade ett spännande seminarium som jag länge hade haft ögonen på. Överlag försökte jag låtsas som om lillebrors ankomst inte var precis runt hörnet.

Onsdagen den 24/10 håller jag Valdemar hemma från förskolan. Vi har en riktig Valdemar-och-mamma-dag med zoo-besök, fikastund med kaka och mysiga tecknarstunder. Den kvällen går jag och lägger mig med en stor tillit till att förlossningen hittar sin väg när vi alla är redo.

Klockan 01.20 den 25/10 vaknar jag med oro i kroppen. Jag måste kissa jättemycket och på väg till toaletten får jag en kraftig förvärk som jag så ofta har haft tidigare. Jag slår bort det och lägger mig tillbaka i sängen mellan Valdemar och Rasmus.

Jag börjar skaka lite som om jag fryser och oron blir större. Ännu en kraftig förvärk... jag tar en gelsemium från mitt homeopatiska förlossningskit. Jag försöker sova. Skakningarna upphör.

En halvtimme senare måste jag kissa igen. När jag reser mig från sängen går vattnet. Klockan är 01.53. Jag väcker försiktigt Rasmus.

Erfarenheten från förra gången gör att vi går upp med en gång och gör förlossningspoolen klar för att fyllas. Vi får i oss lite att äta och Rasmus tar sig ett bad.

Jag har ett par enstaka kraftiga förvärkar, kanske med 20–30 minuter emellan. Jag känner verkligen som om jag måste på toaletten men kan inte. Så jag bestämmer mig för att ta ett lavemang med en gång. Så är det gjort. Det gav plats.

Allt stannar upp. Ingen aktivitet i livmodern. Klockan 03 går vi och lägger oss igen. Rasmus somnar snabbt. Jag kan inte riktigt sova trots att det inte är några värkar. Efter en och en halv timme där jag har vridit och vänt på mig går jag upp.

Klockan är 04.30. Jag gör en kopp te och tar fram mina ljudfiler med avspänning och visualiseringar. Jag sätter mig i soffan med ett tänt stearinljus och lyssnar på ljudfilerna. Jag connectar med lillebror i magen. "Om du är redo är jag också. Du ska bara visa mig vägen" får jag sagt till honom. Jag får två småvärkar medan jag sitter där.

Klockan 05.20 vaknar Valdemar. "Vad gör du, mamma?" Jag går in till honom och berättar att vattnet har gått och att lillebror helt säkert kommer idag. Han blir helt lycklig. Vi ligger kvar i sängen en liten timme och bara myser. Jag har två småvärkar till. Rasmus och Valdemar går upp och gör frukost. Klockan 06.30 somnar jag äntligen. Klockan 07 väcker Valdemar mig med frukost. Jag har den första riktiga värken. Den nyper framtill, precis som jag minns det från Valdemars födelse.

Jag får i mig en enkel smörgås. Telefonen ringer och min doula-väninna är i andra änden. Hon har av misstag satt den på flygplansläge den natten. Men nu är hon redo och kan vara här inom 30–40 minuter.

Jag känner hur värkarna tar i nu. När min barnmorska kommer klockan 07.40 har jag värkar med ungefär 10 minuters intervall. Jag använder min andning och är lycklig över att de äntligen tar i. Jag är 3 cm öppen. Huvudet står djupt. Ingen teckenblödning. Lillebror mår strålande. Valdemar smeker mig och pratar lugnt med mig.

Värkarna tilltar. Jag lutar mig mot Rasmus. Det tynger redan. Jag får chiliplåster på magen och över ländryggen. Men märker ingen lindring. Plåstren åker av igen. Måste bara ner i vattnet nu. Fotografen och min mamma har kommit. Klockan är 08.45.

Ljusen har tänts i det mörka vardagsrummet. Ljuset för faster Katrine som är i himlen står på mitt lilla födelsealtare med blommor, bilder och mina chakrastenar. Bachs Rescue-droppar kommer i vattnet tillsammans med saltet.

Jag kan hoppa i. Värmen omsluter min kropp. Jag hittar ett lugn. Värkarna får ta i. De blir tätare. Jag stöder mig mot Rasmus.

Valdemar vill gärna vara i karet tillsammans med mig. Det är så fantastiskt att dela den här upplevelsen med honom. Han har längtat SÅ mycket. Han har väntat på lillebror och vill bara vara där för att välkomna honom. Han tar det helt cool när jag har värkar.

Andningen blir mer och mer brusande. Rörelserna kraftigare. Jag känner lillebror rotera och trycka på. Fortfarande ingen teckenblödning. Det sliter verkligen framtill över blygdbenet. Jag undersöker mig själv invändigt. Hans huvud står djupt, nog 5–6 cm upp, men min livmodermun är bara 4–5 cm öppen. Stram och inte det minsta eftergivlig. Jag blir rädd. Det känns som om livmodern inte vill släppa taget. Jag måste upp. Ut på toaletten. Klockan är 09.30.

De nästa fyra värkarna är monstruöst kraftiga. Allt sliter i min kropp. Jag rör mig snabbt. Stampar i golvet och vrider bäckenet. Nu släpper det. Som ett svosch. Jag får teckenblödning och känner hans huvud tränga djupare ner.

Tillbaka i badkaret. Jag drabbas av en rädsla och en motvilja. "Jag vill inte det här. Jag är rädd. Det känns fel." Mina hjälpare är där. De stöttar mig och jag känner mig inte ensam vid något tillfälle. Men det är min rädsla och det är bara jag som kan övervinna den. Jag kan känna krystfasen närma sig. Jag får några våldsamma hugg upp genom ryggen och runt korsbenet. Det känns som om något ska gå av eller slitas sönder om jag trycker med. Det enda jag kan är att flämta vid varje värk. Klockan är 10.

Jag pratar med lillebror i magen. "Inte så snabbt. Ge mig lite tid. Jag ska nog ge dig plats. Bara inte för snabbt. Jag måste bara hänga med". De nästa 20 minuterna är det helt tyst i rummet. Alla sitter runt badkaret och håller bara rummet för mig. Den lugna musiken i bakgrunden överröstas med jämna mellanrum av mina flämtningar. Rasmus håller mig på foten men annars är det bara lillebror och jag som samarbetar på bästa sätt. Jag flämtar vid varje värk och trycker mycket försiktigt i värkpausen.

De sista tre värkarna kommer jag upp på knä i karet. Jag kan känna hans fina huvud fullt av hår. Jag smeker honom medan han står här. Redo att ta emot honom. I nästa värk glider han ut till mig och sträcker genast armarna upp mot mig.

Jag gjorde det!! Jag övervann min rädsla och fick uppleva den mest lugna krystfasen någonsin.

Vi tänder ljus för honom och sjunger honom välkommen till världen. "Sig himlen gläds var gång på jord, ett människobarn ska födas"

Säg hej till August. Född 25/10-18 kl. 10.35. Efter tre och en halv timme med häftiga värkar.

Tack för att du läste.
----
Eyajohanna är privatpraktiserande barnmorska. Du hittar henne här: