Sakarias födelse

Födelsen av Zacharias började redan flera veckor innan han äntligen landade i mina armar. Det var en spirituell resa in i mig själv och ett mycket intensivt inre arbete, innan min kropp, mitt sinne och min ande kunde öppna sig helt och släppa honom och guida honom till jorden.

Jag hade egentligen trott och känt mig vägledd att jag skulle föda precis runt vecka 37. Så när jag började få de första mognadsverkarna vid den tidpunkten var jag övertygad om att jag hade rätt. Men det skulle gå nästan 3 veckor till innan förlossningen kom.

Natten till den 16 november vaknar jag som många nätter före denna, runt kl 4 och känner en värk. Jag går upp och går på toaletten. Försöker skjuta ifrån mig tanken att denna värk faktiskt sved, eftersom jag inte orkar med besvikelsen ännu en gång över att tro att det är en förlossning på gång, som sedan bara tänker dra sig tillbaka igen och igen och igen.

Men när jag en timme senare måste erkänna att de få värkar som varit faktiskt svider en del mer än de annars har gjort går jag upp och går in i vardagsrummet, där jag sätter mig med mitt stickprojekt, en kopp te och levande ljus. 

Jag börjar ta tid på värkarna och registrera hur intensiva de är. Jag har inte varit i latensfasen tidigare, eftersom de två andra förlossningarna började med vattenavgång och därifrån direkt in i aktiv förlossning, så det är helt konstigt och lite surrealistiskt att uppleva dessa kraftiga värkar men med 12-15-20 minuters intervall.

Runt klockan 6 börjar huset vakna och jag kan känna att intervallet i värkarna blir längre. Jag berättar för min man att det kanske är något på gång men att jag inte alls orkar tänka på riktig förlossning ännu. Vi bestämmer oss för att köra morgonen som vanligt och därmed skicka barnen till dagis och skola. Under frukosten har jag inte en enda värk och jag tänker ännu en gång att det var falskt alarm.

Kvart i 8 pussar jag barn och man hejdå och börjar med städningen. Redan 5 minuter efter att de har åkt får jag en värk. En kraftig en. Och så ännu en. Och ännu en. Jag går på toaletten och när jag torkar mig ser jag teckenblödning. YES! ropar jag! Tittar mig själv i spegeln och säger "game on".

Jag skickar ett sms till min man och berättar för honom att han bara ska komma hem när barnen är avlämnade, för nu är jag säker.

Det går en bra timme innan han är hemma och under tiden har värkarna nästan blivit regelbundna, dock fortfarande med 10 minuters intervall. Jag kokar en massa vatten och häller i termosar och koppar eftersom vår varmvattenberedare inte är särskilt stor.

Kl 9.30 när min man har kommit hem ökar värkarna i styrka och intervall. Han försöker fylla karet så fort han kan för nu gör värkarna verkligen ont och kommer regelbundet. Kl. 9.45 kommer jag i vattnet. Oj, det lättade. 

Vi ringer efter fotografen, som säger att hon kan vara där vid halv 12 tiden. Jag hoppas att hon hinner, för förra gången hade jag bara värkar i 3,5 timmar.

Vi hade egentligen planerat med en Free Birth (födsel utan barnmorska) (red. Eyajohanne är själv utbildad barnmorska), där min mamma och min doula-väninna skulle vara med. Min mamma för att hjälpa och vara där för barnen och min doula-väninna för att stödja och hjälpa mig och min man. Men av alla dagar är de båda förhindrade.

Min mamma sitter på ett flyg på väg till London för att fira min systerdotters 2-årsdag och min väninnas man kan inte ta hand om deras barn på grund av kommunalvalet, eftersom han jobbar för tv. Så plötsligt har vi inga hjälpare. Vi överväger om vi ska låta barnen stanna i skola/förskola, även om de båda har uttryckt tydligt att de gärna vill vara här under förlossningen. Och så överväger vi om vi ska ringa efter en barnmorska ändå. Jag känner att förlossningen är annorlunda och mer intensiv än de två andra och vi bestämmer oss därför för att ringa till Hillerød kl 10. Alla dessa praktiska överväganden får mina värkar att avta lite igen...

Samtidigt känner jag en stor längtan efter att barnen är här. Jag gråter och känner att det är helt fel om de inte är här när lillebror föds. Min man ringer till skolan och ber dem skicka storebror Valdemar hem till fots. Han ringer till förskolan och frågar om förskolechefen på något sätt kan/vill köra August hem - det är en tur på 25 minuter varje väg. Det vill hon gärna. Jag gråter av glädje och känner hur värkarna återigen reser sig.

Kl. 10.30 kommer min stora son in genom dörren. Ett stort leende möter mig och en kyss på pannan. Han har sett fram emot det SÅ mycket. Han var också med när August föddes för 3 år sedan.

Värkarna sköljer över mig och jag måste klamra mig fast vid min man flera gånger. Jag undersöker mig själv invändigt och känner att jag bara är 3-4 cm öppen, lite stram och rigid i kanten av livmodermunnen. En stor spänd fosterhinna med vatten och ett bebishuvud som står helt uppe i BI.

Kl 11.05 anländer fotografen och min lilla stora August samtidigt. Att se hans lysande ögon av glädje och förväntan glömmer jag aldrig.

Kort därefter känner jag en våldsam oro ta över mig och jag kan känna att jag måste upp ur karet. Erfarenheten från de två andra förlossningarna säger mig att detta är stadiet där jag plötsligt öppnar mig snabbt och sannolikt snart föder.

Jag nästan dansar runt, stampar, hoppar och vrider mina höfter. Det är superintensivt och gör vansinnigt ont, men eftersom jag har upplevt det vid de två andra förlossningarna blir jag inte rädd. Jag känner ett lugn och självsäkerhet i att förlossningen närmar sig sitt slut.

Kl. 11.40 anländer barnmorskan från sjukhuset. Verkligen söt och respektfull. Hon har läst mina önskningar i journalen och frågar om lov eller checkar in med mig vad jag har lust till eller behov av.

Kl. 12.30 ändrar värkarna karaktär och jag kan andas på ett helt annat sätt nu. Jag hoppar i karet och upplever hur intervallet blir längre medan värkarna blir mer kraftiga. I mitt barnmorskehuvud och med erfarenheten från mina tidigare förlossningar tänker jag "perfekt - nu är jag i övergångsfasen". Jag säger det till och med till min man. Att jag förväntar mig att krystfasen närmar sig. Jag känner ett lätt tryck bakåt under värk och blir bara glad vid tanken.

Jag undersöker mig själv igen och märker faktiskt att jag nu är nästan helt öppen. Det sitter bara en liten kant framtill bakom blygdbenet. Hans huvud står fortfarande i BI men vattenballongen når nästan ner till bäckenbotten. Det är den som ger mig den lätta krystkänslan. I mitt huvud tänker jag att vi bara väntar på att vattnet ska gå och sedan kommer han nog flygande.

Kl. 12.45 undersöker jag mig själv igen. Oförändrat invändigt. Jag blir osäker på vad jag har känt invändigt, eftersom värkarna återigen blir mer smärtsamma. Jag blir rädd att han inte alls kan komma ut eller att denna smärta ska bestå i timmar till. Jag ber därför barnmorskan att undersöka mig ordentligt - på land. Så jag kommer upp ur karet och lägger mig på soffan.

Hon bekräftar det jag själv har känt. Nästan helt öppen, en kant framtill, spänd fosterhinna och ett bebishuvud i bäckeningången.

Medan barnmorskan undersöker mig går vattnet mitt i en värk. Klart vatten. Fin hjärtljud. Hon försöker skjuta kanten framtill under en värk, men den vill inte flytta sig.

Jag kommer återigen upp och står. Vid sidan av karet. Klockan är 13.16, smärtorna är outhärdliga och jag får panik. Jag ropar att det känns fel. Som om han inte kan vara där. Mina höfter känns som om de ska gå i tusen bitar och det sliter framtill över blygdbenet. Jag tänker att vi måste åka till sjukhuset för han kommer inte.

Jag kommer på alla fyra på golvet lutad över karets kant, medan min man håller mig upprätt bakifrån och barnmorskan trycker hårt ihop mina höfter.

Barnmorskan försöker lugna mig och försäkra mig om att det nog ska gå. Hon rekommenderar att vi försöker skjuta kanten igen. Jag håller med henne men kan fysiskt på inget sätt flytta mig från den position jag är i. Jag känner mig fångad. Efter 3-4 värkar på detta sätt bestämmer jag mig för att försöka skjuta kanten själv.

Kl. 13.28 för jag in två fingrar och lyckas hålla kanten borta de nästa 2 värkarna. Jag känner hur hans huvud roterar och i samma stund skjuter sig fram och ner. Jag får en våldsam krystkänsla. Jag måste bara upp i det karet nu.

Kl. 13.32 kommer jag i karet medan jag vrålar "han kommer nu!!!!" 

Min stora son kommer springande, försöker få med lillebror men han vill inte.

Jag flämtar allt jag kan för jag kan känna att lillebror bara kommer flygande. Huvudet föds och det kommer en liten värkpaus. Jag kan känna hur han roterar axeln bakom mitt blygdben och jag säger till honom "kom ut nu - du kan göra det". Jag lirkar honom fri och ut simmar han helt lugn i karet.

Jag är fullständigt chockad och kan nästan inte fokusera den första minuten på att han faktiskt har landat. Det enda som just då fyller mitt sinne är smärtan och känslan av att jag gick i tusen bitar där nere.

Efter ett par andetag landar jag och kan plötsligt connecta med den lilla kropp och själ jag har i mina armar. Den finaste vackraste lilla skapelsen.

Vid undersökningen lite senare visar det sig att jag inte alls gick sönder. Inte en enda reva. Jag är förundrad och tacksam.

På soffan får lillebror sin första smak och när moderkakan har kommit ut tar jag en bit av den och blandar i en smoothie som jag dricker.

Min man hjälper mig att salta moderkakan och få den i min lilla hemmagjorda påse. Men tyvärr har jag inte krafter att göra ett avtryck av henne eller ta mor-delen för att få framställt kapslar med moderkakspulver. Allt detta skulle min kära väninna ha hjälpt mig med. Det var den vildaste och mest intensiva förlossningen av alla 3 jag har haft. Zacharias har hela graviditeten sagt till mig att allt skulle vara/bli annorlunda. Han har en mycket stark och insisterande energi som grundar och förbinder.

Han är den starka tysta typen