Eyajohannas hemfödsel

Av Eyajohanna Emmelin Korch Saxe
En och en halv vecka före förlossningen höll jag på att bli galen. Jag kämpade verkligen med att tro på mina känslor och min kropps många signaler. Jag sökte stöd och råd hos min barnmorska och min doula.

Hela graviditeten hade jag haft en stark känsla av att jag skulle föda i slutet av oktober och när tiden närmade sig var det fler och fler tecken på att det nog skulle ske. Exakt en vecka innan lillebror kom till världen hade jag regelbundna kraftiga förvärkar i 4 timmar på natten. Men plötsligt slutade värkarna och vi somnade om igen vid 5-tiden. Helt förvirrad och besviken vaknade jag på fredagsmorgonen och tyckte att allt var riktigt dumt.

Jag bestämde mig för att helt släppa föreställningen och förväntningen om att jag skulle föda före beräknat datum den 3/11. Jag gjorde planer med vänner och bokade ett spännande seminarium som jag länge hade haft ögonen på. Överlag försökte jag låtsas som om lillebrors ankomst inte var precis runt hörnet.

Onsdagen den 24.10 håller jag Valdemar hemma från förskolan. Vi har en riktig Valdemar-och-mamma-dag med zoo-besök, kakätning och mysiga teckningstunder. Den kvällen går jag till sängs med en stor tillit till att födseln kommer när vi alla är redo.

Klockan 01.20 den 25.10 vaknar jag med oro. Jag måste kissa väldigt mycket och på väg till toaletten får jag en kraftig förvärk som jag så ofta haft tidigare. Jag avfärdar det och lägger mig tillbaka i sängen mellan Valdemar och Rasmus.

Jag börjar skaka lite som om jag fryser och oron blir större. Ännu en kraftig förvärk... jag tar en gelsenium från mitt homeopatiska förlossningskit. Jag försöker sova. Skakandet upphör.

En halvtimme senare måste jag kissa igen. När jag reser mig från sängen går vattnet. Klockan är 01.53. Jag väcker försiktigt Rasmus.

Erfarenheten från sist gör att vi stiger upp direkt och gör förlossningspoolen klar för fyllning. Får i oss lite mat och Rasmus tar en dusch.

Jag har några enstaka kraftiga förvärkar, kanske med 20-30 minuter emellan. Jag känner verkligen att jag måste gå på toaletten men kan inte. Så jag bestämmer mig för att ta ett lavemang direkt. Så är det gjort. Det gav plats.

Allt stannar upp. Ingen aktivitet i livmodern. Klockan 03 går vi och lägger oss igen. Rasmus somnar snabbt. Jag kan inte riktigt sova även om det inte finns några värkar. Efter en och en halv timme där jag har vänt och vridit mig stiger jag upp.

Klockan är 04.30. Jag gör en kopp te och hittar mina ljudfiler med avslappning och visualiseringar. Jag sätter mig i soffan med ett tänt stearinljus och lyssnar på ljudfilerna. Jag kopplar med lillebror i magen. "Om du är redo är jag också. Du behöver bara visa mig vägen" får jag sagt till honom. Jag får två små värkar medan jag sitter där.

Klockan 05.20 vaknar Valdemar. "Vad gör du mamma?" Jag går in till honom och berättar att vattnet har gått och lillebror kommer helt säkert idag. Han blir helt lycklig. Vi ligger kvar i sängen en liten timme och bara myser. Jag har två små värkar till. Rasmus och Valdemar stiger upp och gör frukost. Klockan 06.30 somnar jag äntligen. Klockan 07 väcker Valdemar mig med frukost. Jag har den första riktiga värken. Den nyper framtill som jag minns det från Valdemars födsel.

Jag får i mig en enkel smörgås. Telefonen ringer och min doula-väninna är i andra änden. Hon hade av misstag satt den på flygplansläge den natten. Men nu är hon redo och kan vara här inom 30-40 minuter.

Jag märker hur värkarna tar fart nu. När min barnmorska anländer klockan 07.40 har jag värkar med cirka 10 minuters intervall. Jag använder min andning och är lycklig över att de äntligen tar fart. Jag är 3 cm öppen. Huvudet står djupt. Ingen teckenblödning. Lillebror mår strålande. Valdemar kramar mig och pratar lugnt med mig.

Värkarna intensifieras. Jag lutar mig mot Rasmus. Det tynger redan. Jag får chiliplåster på framsidan och över ländryggen. Men känner ingen lindring. Plåstren åker av igen. Måste bara i vattnet nu. Fotografen och min mamma har anlänt. Klockan är 08.45.

Ljuset har tänts i det mörka vardagsrummet. Ljuset för faster Katrine som är i himlen står på mitt lilla förlossningsaltare med blommor, bilder och mina chakrastenar. Bachs räddningsdroppar hamnar i vattnet tillsammans med saltet.

Jag kan hoppa i. Värmen omsluter min kropp. Jag finner ett lugn. Värkarna får ta fart. De blir tätare. Jag stöder mig på Rasmus.

Valdemar vill gärna vara i poolen med mig. Det är så fantastiskt att dela denna upplevelse med honom. Han har sett fram emot det SÅ mycket. Han har väntat på lillebror och vill bara vara där för att välkomna honom. Han tar det helt coolt när jag har värkar.

Andningen blir mer och mer brusande. Rörelserna kraftigare. Jag känner lillebror rotera och trycka på. Fortfarande ingen teckenblödning. Det river verkligen framtill över blygdbenet. Jag undersöker mig själv invändigt. Hans huvud står djupt, nog 5-6 cm upp, men min livmodermun är bara 4-5 cm öppen. Stram och inte alls eftergivlig. Jag blir rädd. Det känns som om livmodern inte vill släppa. Jag måste upp. Ut på toaletten. Klockan är 09.30.

De nästa 4 värkarna är monsterstarka. Allt river i min kropp. Jag rör mig snabbt. Trampar på golvet och vrider bäckenet. Nu släpper det. Som ett svush. Jag får teckenblödning och känner hans huvud tränga djupare ner.

Tillbaka i badkaret. Jag drabbas av en rädsla och en motvilja. "Jag vill inte det här. Jag är rädd. Det känns fel". Mina hjälpare är där. De stöttar mig och jag känner mig inte ensam vid något tillfälle. Men det är min rädsla och det är bara jag som kan övervinna den. Jag kan känna att tryckfasen närmar sig. Jag får några våldsamma hugg upp genom ryggen och runtom mitt korsben. Det känns som om något kommer att knäckas eller rivas sönder om jag trycker på. Det enda jag kan göra är att flämta vid varje värk. Klockan är 10.

Jag pratar med lillebror i magen. "Inte så snabbt. Ge mig lite tid. Jag ska nog ge dig plats. Bara inte för snabbt. Jag måste bara hänga med". De nästa 20 minuterna är det helt tyst i rummet. Alla sitter runt badkaret och håller bara rummet för mig. Den lugna musiken i bakgrunden överröstas med jämna mellanrum av mina flämtningar. Rasmus håller mig på foten men annars är det bara lillebror och jag som samarbetar på bästa sätt. Jag flämtar vid varje värk och trycker mycket försiktigt i värkpausen.

De sista 3 värkarna kommer jag på knä i badkaret. Jag kan känna hans fina huvud fyllt med hår. Jag smeker honom medan han står här. Redo att ta emot honom. I nästa värk glider han ut till mig och sträcker genast armarna mot mig.

Jag gjorde det!! Jag övervann min rädsla och fick uppleva den mest lugna tryckfasen någonsin.

Vi tänder ljus för honom och sjunger honom välkommen till världen. "Säg himlen gläds varje gång på jorden, ett människobarn ska födas"

Säg hej till August. Född 25.10.18 kl 10.35. Efter 3.5 timme med häftiga värkar.

Tack för att du läste med.
----
Eyajohanna är privatpraktiserande barnmorska. Du hittar henne här: